Språk Språk Språk Språk

Tack ska ni ha!

av Nils-Aslak Valkeapää (1991)

Dette er Nils-Aslak Valkeapää sin takketale fra utdelinga av Nordisk Råds litteraturpris 1991. Talen blei gjengitt i Norsk litterær årbok 1991 (Det Norske Samlaget).

CODE: LKLKKM20130211111400QORM
Foto: Kimmo Mäntylä / Lehtikuva / NTB scanpix.

Ärade representanter för nästan alla folken i de nordiske länderna! Ärade människor!

Jag tillhör det folkslag, som i detta samanhang är detta med «nästan». Det är skamligt att det inte finns någon representant för den nordliga ursprungsbefolkningen.
Det är skamligt.

Jag lämnar detta till er. För att ni skulla komma ihåg. Också för att detta någon gång skulle komma till användning på riktigt. Jag vill tacka för att ni prisbelönt min bok Beaivi áhcazan. Samtidigt har ni hedrat denna ursprungsbefolkning som här saknas. Det vore viktigare att ursprungsbefolkningens rättigheter, även rättigheter till jord och vatten, skulle erkännas. Så att de skulle helt entydigt definieras genom avtal.

Landområden blir inte större, men antalet människor som vill komma dit blir större. Och så länge som samerna bär med sig vetskapen om Samelandet, kan ett sådant avtalslöst tillstånd leda till händelser, som inte vore de nordiska länderna til heders.

Även om ingående av ett avtal kan vara smärtsamt är det ansvarslöst att låta det avtalslösa tillståndet fortgå.

Åtminstone vill jag tro att moralen i Norden är på en sådan nivå att den i själva verket förutsätter att samernas rättigheter erkänns. Åtminstone vill jag tro att det nordiska samvetet och den nordiska rättskänslan fungerar som man kan vänta sig av en civiliserad stat.

För att man kan inte ens tänka sig att en ursprungsbefolkning inte skulle ha sina rättigheter.

Indianer, tamiler, de baltiska länderna, kurder, palestinier…

jag kan inte tro att en verklig fred är möjlig om det finns folk, som bär med sig vetskapen om sitt folks oerkända rättigheter. Man kan respektera sig själva bara om man respekterar andra och andras rättigheter.

Kärlek skulle jag vilja ge er, kärlek
            till att erkänna er själva, så att ni skulle kunna erkänna andra,
Kärlek till er själva,
            så att ni skulle vara fria till att älska andra.
Och jag vill tacka er för att ni i år gett pris åt mig. Men samtidigt har ni prisbelönt en författare som inte kan rättskrivning på sitt modersmål. Visserligen gikk gick jag åratals i skola, jag fick till och med betyg på mina kunskaper i «modersmålet». Men jag fick aldrig undervisning på samiska eller i samiska. Det var nog i praktiken tvärtom; så att man inte skulle…

De flyttande samernas uppfatning om ett hem rymmer inte innanför några väggar.
Mitt hem finns i mitt hjärta och det flyttar med mig.
Alla dessa fjäll har jag som mitt hem.
Platsen, som enligt myndigheterna är mitt hem, heter Beattet. Där finns en liten stuga, där jag trivs. Där jag sover. Där jag gör mina hemsysslor.
Och när jag öppnar dörren och stiger ut, befinner jag mig i mitt vardagsrum. Som är stort og vackert.
Där kan jag röra mig så jag blir trött,
utan att jag knappt hinner til mitt vardagsrum.
Men ofte orkar jag åtminstone till Ádjagorsa, i Tarju. Till mitt barndoms sommarställe.
Til mina barndoms- och också nuvarande vänner, fjällbjökarna, dvärgbjökarna.
Renarna.
Fiskarna. Växterna. Djuren.
Och fåglarna.
Till en oändlig joiksång som väller ut ur jordens källsprång.
Stenarna, steniga fjäll. Karga. Till en trygg omfamning, till famnen, til vaggandet.

Himlen som mitt tak.
Som solen i mitt liv, min lilla far.
Vågar jag säga högt, vad mitt hjärta joijkar om… utan att det onda örat hör,
tack, tack till mitt hem där borta…!

Drömmarna.
Drömmar har jag. Ett rikt liv.
Jag tror, att drömmarna fanns före mig.
Jag vet bara, att så långt jag minns,
drömde jag drömmar som jag måste drömma för att de skal bli sanna.
Av dessa drömmar var Beiavi, áhcázan den sista.

Jag känner en ändlös misstämning, men ochså oändlig lättnad.
            Och drömmar, de har jag, fortfarande.
Men numera behöver jag inte drömma dom för att de skall bli sanna.
            Men min dröm Solen, min far, var jag tvungen att
            drömma så det blev sant.

            Och den drömmen er min tack, den är mitt lovord till folket,
till en liten del av den arktiska naturen.

Jag känner att jag har varit Solens och Jordens hjärtebarn,
                                                                       priviligerat för att jag har
                                                                       mine drömmar.
Och jag har ofta funderat hur jag skulle kunna tacka Livet.

                                   Livet
mästaren, konstnären, författaren, kompositören och orkesterledaren,

                                               och världen
mästarens skapelse, berättelse, skönhet och kontrapunkt, spelet i rymden,
och jag,
             även jag,
                            har fått klinga og flimra i Livets sinfoni.

             Detta spel är för tillfället över min del.
Höstens vindar prasslar mitt livs löv,
            kanske några av dem redan flyger bort ute i fjällen. Men
            även om det är så,
                        med stor ödmjukhet är jag glad,
att även jag har fått klinga.

Och även om Livet aldrig mera skulle spela mig,
                                                                           på mig,
är jag tacksam för att jag klingat.

            Men om Livet ännu minns mig,
                                               och vill spela mig, och också på mig,
                              då vill jag klinga

                                               Jag tackar
och jag klingar
                                   även jag,
                                                           klingar
                                               när Livet spelar mig, i mig
                                   av mitt hjärta, i mitt hjärta
under mina dagars lopp
det klingar,
                                   jag klingar