I mitt konstnärskap är teman som ursprung, rötter och identitet ständigt återkommande. Naturen, landskapen, det karga, öppna och bergen återfinns i min bildvärld. Jag arbetar med dans, film, foto, skulptur, teckning och broderi. Jag har många konstnärliga språk, men mitt första språk var dansen och det är främst det språket jag kommer att arbeta med på Lásságámmi samtidigt som jag påbörjar resan till att lära mig ett nytt språk, nordsamiska.

Jag är född i Kiruna och uppvuxen i Piteå. Mina studier tog mig till Stockholm och där har jag blivit kvar. Under mina konststudier upptäckte jag att min farmor var same, som barn hade jag tänkt att vi var samer men mina föräldrar nekade till detta. I min släkt fanns en total tystnad kring det samiska, min pappa visste inte ens om att farmor var same och hade växt upp i en renskötarfamilj. Jag ville därför göra något konstnärligt kring samisk identitet och språk. Efter många år av tänkande och forskande gjorde jag koreografin Máddu om samisk historia och samtid. Mina frågeställningar blev, kan jag ha en samisk identitet som inte växt upp med samiska kulturen? Varför fick jag inte växa upp med kulturen och språket?  Ett komplext nät växte fram, med rasism och kolonialt förtryck. Det fanns språkförbud, jojkförbud och en skam som ätit sig in i den samiska själen. Det fanns också delar som jag uppfattat som centrala i samisk kultur, ett förhållande till naturen och elden, ett samförstånd som jag också har haft hela livet. En längtan till bergen och vandringen.

När jag började forska kring den samiska kulturen upptäckte jag snart Nils- Aslak Valkeapää, Áillohaš. Jag kände ett släktskap med hans konstnärskap som tog sig uttryck på så många olika sätt. Språket talade till mig, även dikterna på samiska som jag ännu inte förstår. Men att slå upp ordens betydelser öppnar världar för mig. Samiska orden med sina mångbottnade betydelser.

 Burgásit- att bli upprotad, är titeln på filmen som handlar om hur det förändrar en människa att slitas upp från sin mark och sitt sammanhang. Vem är jag utan rötter? ” Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi” skriver Elin Anna Labba i sin bok Herrarna satte oss hit. Markernas muitalit och muitit - berättelse och minne. Kan rötterna söka sig tillbaka och borra sig ner i marken? Genom att minnas berättar vi om det gamla och det nya. Att bli upprotad kan också vara en längtan till frihet av det som begränsar.

Vi söker markernas minne och rötter som letar vägar tillbaka och framåt. Vi vill stärka marken och samernas rätt till den och vårt språk, vår kultur. Vi som medverkar i projektet har börjat lära oss samiska språk, de språk som gått förlorade i våra släkter. Valkeapääs skatt av dikter kommer att finnas som inspiration till det koreografiska arbetet. Det nordsamiska språket ska på något sätt genomsyra filmen och spegla alla oss som inte fått sitt språk men som söker vägar att ta tillbaka det. Jag kommer även att arbeta med skulpturer/objekt inspirerade av Duodji som ska ingå i filmen. Dansen får också vara en del av allt det ordlösa, att dansa berget, att dansa havet, att dansa vinden, att dansa vidderna.

 

Medverkande i projektet

Idé och koreografi, skulptur, video: Petra Howard
Dansare: Linnea Sundling, Sebastian Björkman
Musik, video, installation: Gustaf Nygren